evaochtildas

Det finns hopp! Igår var det verkligen jämmer och elände. Matte har aldrig sett någon vovve haft sååå ont. Lill-Gubbens mun blev till ett STORT O och det lät som hans sista stund var kommen. Lill-Gumman kontrade med att skälla och yla så gott hon kunde mellan sina nysningar och snörvlingar. Ja, handen på hjärtat så lät nog Matte en hel del hon också. Till slut blev läget något stabilare( Matte hade då hunnit ringt till både Birgitta o Harriet), så Matte tog fram stålkammen och kammade igenom Åkes päls. Det var då hon hittade roten till det onda, tror vi.



I bakhasorna på Åke-Pojken satt denna grankvist, mycket möjligt att det var denna lilla kvist som åstadkommit all smärta.



Idag har vi hållit oss på vägen.



Efter en låång betänketid gick Lill-Fia med på en tur runt Klacken.



Många stopp blev det.


Nu drar vi till Falun, få se vad de säger om Mattes älsklingar.